Allting är relativt

Det som händer/har hänt i Japan är i det närmaste ogreppbart. Det är för stort, för mycket, för sorgligt. Ger konsekvenser som är omöjliga att förutspå. 

Allt blir väldigt futtigt i jämförelse. När jag i vårt Vence varje morgon ögnar igenom det svenska nyhetsdygnet på Internet slås jag ofta av antalet pseudonyheter. Big Brother? Vad är det? ”Stockholmsnatt – så gick det sen”. Who cares?

Tankarna för mig osökt tillbaka några år, då jag intervjuade Flisan, Inga-Lisa Törnblom, sjuksköterska och barnmorska, som arbetat i många krisdrabbade områden i Afrika. Hon hade sett barn dö i svältens läger i Etiopien där 200 människor dog per dygn (!), hon hade sett unga mammor dö i Somalia när de skulle föda sina barn - hopsydda, lemlästade i religionens och traditionens namn medan männen tuggade sin cat. Hon hade tagit flygcertifikat i Tanzania bara för att leda transporter till väglöst land i Sudan, där hon byggde ett flyktingläger för flyktingar från Uganda. Just i det landet satt hon också fången i några veckor med enbart ankägg på menyn. Men hon överlevde.

Flisan hade varit med om allt, allt det som är så svårt att orden inte räcker till, ett långt liv i humanitär tjänst som tog dagar att skriva ner och så, för att stötta en nära vän som mist sin närmaste, blev hon under en period volontär på Stillegården i Haut-de-Cagnes där Svenska kyrkan finns. Det var där jag träffade henne och vi inledde vårt långa samtal. Just i detta ögonblick, när jag mötte hennes glittriga ögon och leende mun, klagade en svensk över en drink som var "för liten".

Men hur klarar du det? frågade jag upprört, med allt vad du har upplevt?!? Flisan, starka, fantastiska Flisan, bara log och sa: "Alla har sina problem."



Så medan japanska städer sköljs över och försvinner och skrämmande rapporter väller in från explosioner i kärnkraftverk fortsätter livet à la svensk modell. Men kanske vi behöver den där balansen mellan svart och vitt, mellan djupt allvar och plastig ytlighet för att själva inte dras ner och drunkna i en inre tsunamivåg av vånda och rädsla. Nej, jag kanske borde överge datorn en stund och istället ta en promenad för att njuta av prunkande mimosa, utslagna körsbärs- och magnolieträd. Livet har många fasetter.