Tillfälligheternas avgörande
Det nya året har börjat bra med undantag av blåsten och regnet i landets södra delar. Med bra tänker jag naturligtvis först av allt på småkronorna som vann JVM i hockey och Luleå hockeys andraplats i elitserien.
Frej och jag har haft en otroligt intensiv vistelse i Sverige, en period som nu närmar sig sitt slut. Vi packar våra väskor för återresan till vår franska vardag, till ljuset, plusgraderna och det kommande franska presidentvalet. Personligen ser jag fram emot att följa de häftiga politiska debatterna; de är rappa, aggressiva, alla talar i mun på varandra… Hotet i år är extremhögerns Marine le Pen som mycket väl kan gå till slutomgången och där konfronteras med sittande president Sarkozy. Det blir en upprepning av valet mellan Chirac och pappa le Pen, som slutade i 80 % för den gamle presidenten. Då såg gudskelov Frankrike sig själv i ögonen och insåg vilka konsekvenserna kunde bli. – S-partiets Hollande är alldeles för svag och lovar alldeles för mycket. Det finns inga pengar till alla hans löften, så enkelt är det!
I december hade maken och jag ett av våra allra käraste möten: Anne-Marie och Bengt Olof Engström. Det var underbart att sammanstråla igen efter alla år, så mycket att tala om, så många gemensamma minnen…
Men som alltid smög sig en tråkig nyhet in i samtalet: Karl-Axel Backman, den gamle NOAK-iten, njurspecialisten, är mycket sjuk. Honom är jag ett stort tack skyldig! Han har nämligen räddat fötterna på min son!
Det hela utspelade sig för cirka 20 år sedan då Mattias gjorde lumpen på Jägarregementet i Kiruna. Han deltog i en fjällmarsch och förfrös fötterna. Till saken hör att han redan från början hade nageltrång på båda fötterna, inflammationen växte… Till slut var fötterna så svullna att han inte fick plats med sockor i stövlarna. Läkaren som följde med på den tuffa marschen undersökte honom aldrig utan ordinerade istället bara några Alvedon. Sista dagen kan man nog anta att min envise son bet ihop tänderna rejält eftersom han bar 40 kg på ryggen – med de fötterna…
Väl hemkommen till regementet blev det ambulansfärd direkt till Kiruna lasarett. Sonen ringde mig, som satt på kontoret i Aurorum. ”Mamma, jag har två nyheter, en god och en dålig. Vilken vill du höra först?” (Vad säger en mor?!) Den goda var att han fått det eftertraktade vargmärket i sin basker och den dåliga var att de skulle amputera hans tår…
I samma ögonblick jag lade på luren, ringde Karl-Axel. ”Jag hör att det har hänt något, du låter så ledsen”, sa han och jag berättade historien för honom. ”Det fixar jag! De är så knivkåta där uppe, man amputerar inte unga vältränade gossar, jag ber min gode vän, europaexpert på förfrysningsskador, ringa Kiruna!”
Sagt och gjort.
En långt, magert grönt snöre fick sedan permission från lasarettet med svåra förfrysningsskador som mamma Christina fick lägga om flera gånger om dagen – med en klädnypa på näsan – men vad gjorde det? Han har än i dag tårna i behåll, kan motionera som tidigare och har inga men.
Tack, Karl-Axel!
2012-01-11
| 
