En doft av tjära

I den mix av fakta och spekulationer som strömmar över oss angående det japanska kärnkraftverket, tänker jag osökt på två herrar, båda ursprungsmedlemmar i NOAK.

Den ene var en stringent och myndig herre, en gång svensk överbefälhavare, sedermera ordförande i den stiftelse där jag anställdes som sekreterare på deltid. Året var 1989. Den andre var mer lågmäld, eftertänksam, alltid engagerad.

Åren i NOAK var bland de bästa i mitt liv. De var stimulerande, bildande på alla sätt och vis – och roliga! Så många glada skratt – och till den goda stämningen bidrog en tredje herre, som aldrig kan gå förbi onämnd: Bengt Olof Engström. Mer om honom vid ett senare tillfälle.

I dag råder ängslan över en än större kärnkraftsolycka i Japan. Stig lärde mig något som jag burit med mig i livet: ”Christina, läs inte bara svenska tidningar! Vill du veta hela sanningen, olika vinklingar, måste du läsa på andra språk.”

Han hade så rätt, den gode Stig.  Och jag är oerhört tacksam över livet, naturen, som gav mig ett gott språköra som har möjliggjort detta. Dessvärre ingår inte japanska... Men vad jag har förstått av franska och engelska media är att japanarna inte har fått hela sanningen, utan bara delar av den. (Ett annat sidospår som poppar upp i hjärnvindlingarna: Tage Danielssons ”sannolikhetsmonolog” om dramat vid Harrisburg.)

Likt kamikazepiloter går brandmän och andra in i det rykande och skadade helvetet för att rädda liv. Andras liv. Ingen av oss vet vilka skador dessa män får. Kommer de själva att överleva eller..?

Nu skulle vi ha behövt Sigvard Eklunds expertis; den andre mannen jag tänkte på i inledningen. Han hade kunnat förklara för mig – och för er andra! – om vad som egentligen händer, vad vi kan förvänta oss, om nästa steg.

Jag kommer aldrig att glömma en NOAK-konferens i Kiruna. En morgon sammanstrålade två morgonpigga i matsalen: Sigvard och jag. Klockan var bara 07.00 och de andra NOAK-iterna sov skönhetssömn. ”Skall vi ta en promenad?”, frågade IAEA:s högste chef. ”Gärna”, svarade jag och så gick vi till hans barndomskyrka, den stora kåtan i Kiruna där han på tidigt 1920-tal konfirmerades. Han berättade med road min om en av sina unga vänner som var så nervös inför ceremonin i kyrkan, att han kissade i en stor blomkruka vid ingången… Kyrkan höll på att renoveras vid tiden för vårt besök. Det luktade starkt av tjära. I en container låg spill från bygget – lite mindre när Sigvard och jag gick tillbaka till hotellet för att väcka de andra. Vi hade var sin röd plankbit under rocken.

Den hade han kunnat använda som pekpinne vid sin undervisning i dag; vi är många som hade behövt hans klokskap och förklaringar.

Nu vilar han någonstans mellan Piteå och Luleå. Följ bara den omisskännliga doften av tjära så hittar ni rätt.