Ödets vägar
Den 3 april för 22 år sedan, alltså 1989, hade NOAK sin första ”officiella” middag. Bland gästerna var en känd svensk tenor, Nicolai Gedda och hans ackompanjatör vars namn jag glömt i dag (förlåt!). De hade uppträtt i en fullsatt domkyrka och inte minst Bengt Olof Engström, den tidigare konserthuschefen och den dåvarande ständige sekreteraren i NOAK, var mycket nöjd.
Det var planerat att en annan känd sångare och tillika ledamot i NOAK skulle ha sjungit just den dagen, nämligen Ingvar Wixell. Han var dock oerhört förkyld och beklagade att han var tvungen att ställa in detta sitt första engagemang i stiftelsens regi. Då sade den ständigt positive och glade Bengt Olof: ”Det ordnar jag!” och gick till närmaste telefon. Sagt och gjort.
Jag mötte den kände Gedda på Kallax, han var iförd slokhatt av kvarnhjulsmodell, en stor svepande halsduk och mörka glasögon. Men trots denna förklädnad ingen diva. (Parentes, parentes: Jag håller just på med ett intressant skrivprojekt där jag bl a funnit att den store engelske skådespelaren Peter Ustinov var släkt med Gedda, vars anfäder också hette Ustinov.)
Under den ståtliga middagen placerades jag mellan två bildade herrar, den ene hette Frej Lindqvist och den andre Folke Isaksson. Det blev en mycket trevlig kväll med många glada skratt. Folke och hans alltför hastigt bortgångne bror Olle, tog mig sedermera under sina vingars skugga. (Mest av allt uppskattade de ett styrelsemöte jag anordnade i en järnvägsvagn (!) som körde i sakta mak mellan Luleå och Gammelstad, en av Folkes käraste platser.) Folke och jag brevväxlade många år och denna värdefulla korrespondens har jag kvar. Den är precis lika värdefull som den brevväxling mellan bröderna Isaksson som Folke lät trycka upp när Olle gått bort.
2001 fick, som bekant, den irländske mästerpoeten Seamus Heaney Nobelpriset och två år senare, 2003 möttes Seamus och Folke, hedersdoktor vid Luleå universitet. Gunnar Persson, professor i engelska (tillika klasskamrat med min storasyster Birgitta och ”hemifrån” Malå) sammanställde en skrift med dem bägge som NOAK medverkade till. De båda författarna har stora likheter i sitt språk och sina uttryckssätt – och det kanske är just därför jag tycker lika mycket om dem bägge.
Och nu i år, just den 3 april, åkte Frej och jag i bil söderut från Dublin och passerade Seamus Heanys hem (nå, det visste han ju naturligtvis inget om).
Det var nog ödet som skickade en hälsning till Folke.
2011-04-05
| 
