Uttryckssätt

Tack för en fin NOAK-dag i Luleå! Den var både intressant och lättsam i en härlig kombination; många kom till tals, somliga via ord, andra via dans. Det var fint att barnen fick ta plats - "Norrbottens framtid", som ledaren formulerade det. Det numera bevingade uttrycket ”Lisa är bra på att jobba och sedan kan hon arbeta dessutom” säger det mesta om hur väl allt var arrangerat.

När jag tänker på debatten om hur Norrbotten ser ut i dag och om 20 år, går mina tankar osökt till alla de gånger fransmän frågat mig varifrån jag kommer. När jag svarat "Sverige" har intresset direkt falnat men när jag istället svarat "Laponie" har jag fått tiotals följdfrågor. Det är exotiskt, annorlunda, spännande. Sverige som land nämns sällan och aldrig i nyhetssändningarna.

Däremot hade Le Figaro ett stort reportage om trätoppshotellet för någon vecka sedan, se http://www.lemonde.fr/m/article/2011/10/28/les-contes-du-spa-perche_1594364_1575563.html

Mera sånt! Sälj Väster- och Norrbotten som de exotiska län de är!

Det var också härligt att se Stål-Björnen i egen hög person, till synes lika vital som alltid. När jag började min anställning i Norrbottensakademien 1989 var han ordförande i SSAB, hade tusen (h)järn i elden, ständigt på språng. Samtidigt social, full av anekdoter och kunskap. Men en sak minns jag speciellt; hur Björn reagerade på den som bröt ett muntligt löfte. Det gör man inte. Ett löfte är ett löfte, ett ord är ett ord.

Samma grundfundament har jag med mig från mitt hem i Malå (AC); ett löfte är ett löfte, ett Ja är ett Ja och ett Nej är ett Nej.

Mellan 20 och 30 gjorde jag nedslag i Uppsala och Växjö, sedan följde Luleå och längre fram, i 40-årsåldern konfronterades jag med den stockholmska verkligheten, där jag var anställd i ett par stora koncerner. Det dröjde ett tag innan jag insåg att Ja eller ett Nej lika gärna kunde stå för ett Nja; fick man svaret "Det fixar jag" betydde det inte alltid det jag trodde mig höra, det vill säga att ett uppdrag skulle utföras. Det var inget löfte, inte på det sätt jag lärt mig. Det är svårt att göra uppföljningar när "Det fixar jag" lika gärna kan betyda en axelryckning eller ”det får någon annan ta hand om”.

För några år sedan blev jag tillfrågad av ett bokförlag att vara medförfattare i en bok om franska koder; vi svenskar kan göra bort oss rätt rejält när vi flyttar till andra länder, i detta fall Frankrike. Boken blev lyckad och mötte en tacksam skara svenska invandrare till Hexagon.

Jag har många gånger känt under livets gång att jag skulle behöva en kodbok även i Sverige; en kodbok norr-syd. Och jag känner det i ännu högre utsträckning i dag, vid 60 års ålder, när jag kommer som gäst till mitt eget hemland, främst när jag kommer till Stockholm. Vad säger folk egentligen? Vad menar de? Precis som i Frankrike har långa beskrivande ord decimerats till hälften, det är slang och låneord som är totalt obekanta för mig, mycket av språkbruket består av ljud, i vår cybervärld är man ute om man inte har en smart-phone med en massa appar (= applikationer), det dricks lattar och smoothies i mängder, man ägnar sig åt ”fotspårsturism” (= guidade turer i kända personers fotspår), man talar om börsrobotar (= när datorer tar över börshandeln), unga föräldrar vobbar (= varvar vab (= vård av barn) med jobb), arbetsuppgifter, verk och institutioner har bytt namn och så vidare i all oändlighet. Hjälp! Var är jag?!

Därför är det sååå skönt att då och då mellanlanda i NOAK-landet, där jag känner igen mig, där jag förstår vad folk säger, där ett Ja betyder ett Ja, ett löfte är ett löfte och där en björn är en Björn och inget falskt mellanting.