En strålande höstdag är jag och fotografen Folke Hellberg stadda på poesivandring i Vaxholm med genrens okrönte mästare Folke Isaksson. På vägen till hans skrivstuga stannar vi och begrundar olika saker, bl a det torn med lökkupol som är hans närmsta granne. Vi är långt på väg med ett  stort projekt om filmaren Arne Sucksdorff: fotografen har ställt ner
kameran, jag bandspelaren. Folke gestikulerar. Då måste vi skratta åt alltihop: det var ju Folke Isaksson själv det skulle handla om, så här inför 70-årsdagen.

Men det är svårt att få denne kvalificerade entusiast att tala om sig själv. Han kommer ideligen att tänka på bra saker som andra sagt eller skrivit. Det är en sympatisk egenskap hos en författare - betydligt fler brukar när man för andra författare på tal snabbt stelna till och försäkra: den har jag INTE läst.
Men kan det inte också finnas problem med denna rikedom på uppslag?
- Jag kan inte säga att jag har känt mig hindrad av den. Och du får inte glömma att jag också har suttit här i fem år utan att få en rad ur skrivmaskinen. Jag kom hit sommaren 1974, och när jag satt här bland mina flyttkartonger kom Göran Palm förbi och började prata om hur Lars Ahlin hade slutat skriva när han kom i goda omständigheter. Nu var det förstås inte därför jag fick problem. Det var annat - jag hade rest i Vietnam och Indien, jag deltog i en rad debatter och när jag så satte mig här blev det bara tvärstopp, egentligen fram till 1980. Jag tyckte att jag bara skrev samma dikt hela tiden. Snart gled jag lite grann som Sara Lidman ut i ett
missionerande. Jag var inte konstfientlig, men jag talade som jag nu tycker snävt om poesin, slutade nästan läsa... Men mot slutet av decenniet började det sippra fram något. 1981, med "Tecken och under", återkom Folke Isaksson efter 18 års poetisk
tystnad, en återkomst som märktes - "tjugo intervjuer inklusive
Kamratposten!" Nu skriver han på en ny diktsamling och har föresatt sig att bli färdig i höst. Sker det månne på den lilla reseskrivmaskin som står på arbetsbordet?

- Ja. Min son har visserligen skaffat mig en liten Power Book och försöker ivrigt undervisa mig, men jag säger till honom att man inte kan byta häst under loppet. Men jag inser att jag tillhör en krympande skara - när jag lämnade en recension till Kulturnytt för ett tag sedan blev redaktören Per Ögren riktigt rörd när han fick min karbonkopia...

Inför en födelsedag känns det naturligt att tala om skiljelinjer i livet. Och om den rad av slumper som styr vår existens - i Folke Isakssons fall t ex den samverkan mellan påven och Mussolini, som stängde nya protestantiska missionärer ute från det Eritrea dit hans far tänkt bege sig på 20-talet.
- Men då hade han ju inte hamnat i Kalix och träffat min mamma 1923...
Om vårt gemensamma norrländska arv skulle vi kunna tala länge. Tillsammans med brodern, Olov Isaksson, har han gjort den utomordentligt vackra boken "Gammelstad" som kom 1992, i samband med Nederluleå församlings och Luleå kommuns 500-årsjubileum. Den visar hur han bara fått sin kärlek till hembygden skärpt och förtydligad genom sina resor ut i världen, av den
genomgripande upplevelsen av Europas katedraler, t ex den i Chartres.

Vi har också en rad gemensamma valfrändskaper. Eyvind Johnson har vi så mycket att säga om att vi resolut får förvisa honom ur samtalet. Stendhal, som tillsammans med Diderot och Flaubert för Folke Isakssons del utgör en intellektuell nödvändighetsartikel.
- Stendhal är en av de författare som jag allra helst hade velat träffa i livet! Tänk på hans humor och hans mod att tala om sina misslyckanden. Och Diderots upplysning, som är det ljus vi ännu lever i, även om förnuftet inte alltid visat sig så förnuftigt.
Artur Lundkvist är ännu en, som vi båda beundrar, och som Folke Isaksson genom åren haft ett levande förhållande till, fast han aktat sig för att axla en roll som "lärjunge".

Och så har vi filmarna förstås - Truffaut, Tarkovskij med flera. Folke Isaksson har ju till allt annat också producerat sig mycket och
kvalificerat även på detta område, senast med den lilla bok om den bengaliske filmaren Satayit Ray som jag får som avskedspresent.
Livet framöver?
- För två år sedan gick jag igenom en bypass-operation, som utgör en av flera gränser i mitt liv - ett slut som skymtar och en ny början, som jag nu lever i. Jag hade en liknande upplevelse som 11-åring, då jag var nära att drunkna i älven, och ett annat på en resa till Saigon 1993, då jag tillsammans med några andra nordiska författare var med om ett allvarligt flygplanstillbud.

- Det finns några saker jag gärna vill göra. När jag slutfört den diktsamling jag håller på med frestar mig alla poeters dröm: en långdikt, som skulle handla om Norrbotten. En bok om Almquist vill jag göra, och så en självbiografisk bok i två delar. Men sen tänker jag vara nöjd!

På hemvägen funderar jag på hur vi egentligen lönar detta poetiska enmansuniversitet, som länge så generöst och på eget bevåg berikat vårt kulturliv. Borde vi inte inrätta någon poetisk lärostol, där han jämsides med skrivandet kunde utöva sin konst att entusiasmera?

BIRGIT MUNKHAMMAR (publicerad i DN vid författarens 70-årsdag)
 

 Utskriftsvänlig version i nytt fönster »