Att söka nya vägar - förr och nu
Akademieledamoten Maurits Nyström redovisar hur den norrbottniska pressen sedan 1800-talets mitt skildrat den ekonomiska och sociala utvecklingen i Norrbotten.
Mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet är de främsta beståndsdelarna i den jordiska försörjningen. Hur människorna genom tiderna ordnat detta har bestämts av komplexa förhållanden.

Mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet är de främsta beståndsdelarna i den jordiska försörjningen. Hur människorna genom tiderna ordnat detta har bestämts av komplexa förhållanden. Historiskt sett går en skarp skiljelinje mellan å ena sidan ekonomier präglade av självhushåll och å andra sidan samhällen med långt driven specialisering och arbetsdelning. Norrbotten efter 1870-talet hör självfallet till den senare kategorin.

Hur liv och arbete förändrats i länets jordbruk, industri, gruvhantering, transportväsende och offentlig sektor är inte lätt att beskriva och förklara entydigt. Tillväxt och stagnation, stridiga uppfattningar om framtida förutsättningar, ideologiska och ekonomiska motsättningar mellan olika parter, skilda problem och förväntningar, kan man över huvudtaget urskilja några mönster i den brokiga väven?

Kanske ökar klarheten när man visar på de strategier som vid olika tidpunkter styrt diskussionen om landsändans framtid. Dessa strategier kan avläsas hos många aktörer. Traktens riksdagsmän har motionerat om att statens resurser skall nyttjas för att gagna en bestämd utveckling av enskilda näringar, genom till exempel utbyggnad av transporter eller genom exportkreditgarantier. Genom bla. landstingen har regionala näringspolitiska strävanden kommit till uttryck från 1860-talet och framgent. Genom kommuners agerande kan man följa det lokala engagemanget på området. Under hela 1900-talet har politiska partier samlat upp och gett stämma åt kollektiva strävanden. För hela perioden, från Norrbottens påbörjade industrialisering på 1870-talet till nutidens postindustriella utveckling, är kanske dagspressen den mest spännande källan. Tyvärr är den en av de minst utnyttjade. Dagstidningen ger både fågelperspektivets överblick och närgranskningens detaljrikedom.

Att formulera trovärdiga förslag om hur framtidens folkförsörjning skall vara organiserad kräver ingående kunskap om samtidens ekonomi och dess utvecklingsförutsättningar. De som fattar beslut om produktion, av vilken art den vara må, har dock mestadels suttit fast i förgångna erfarenheter. Detta är naturligt, de flesta människor är begränsade av sin egen tids förutsättningar.

Det är här strategierna kommer in; de medvetna blickarna mot framtiden inför långsiktiga beslut om investeringar, produktionsinriktning och marknader, med insikt om de ramar som historien ger. Dagspressen speglar hela samhället, där ekonomin bara är ett område bland många andra. Vidare är pressen fri nog för att diskutera tämligen förutsättningslöst och samtidigt bunden till bestämda intressen, så att den blir ett ansvarsfullt språkrör för ett knippe idéer, en ideologi, en utvecklingsstrategi.

Jag skall här belysa två epoker i Norrbottens historia när länets ekonomi omformats och ledande dagstidningars relation till respektive fas. Den första fasen utgörs av industrialiseringen runt sekelskiftet 1900 och Norrbottens-Kurirens syn på processen. Den andra handlar om de industriella basnäringarnas strukturomvandling under mellankrigstidens 1920- och 1930-tal och Norrländska Socialdemokratens ställningstaganden.

Norrbottens – Kuriren och industrialiseringen

Långt in på 1900-talet var lanbruket landets modernäring. Det är därför inte förvånande att näringspolitiken före 1910 i så hög grad gällde just denna näringsgren. Politiken var inriktad på att stimulera till en ökad produktion genom utvidgning av den odlade arealen, genom mekanisering och genom förädling av produktionsresurserna jord, utsäde och djur. Ett annat viktigt inslag var att marknadsanknyta lantbruket. Det skulle ske bland annat genom anläggning av mejerier.

Ett annat område som intresserade var kommunikationsnätets utbyggnad, främst järnvägen. Däremot var de åtgärder som direkt berörde sågverks- och gruvhanteringen ytterst få. Och då skall märkas att det sena 1800-talet i Norrbotten var en ”grundarperiod” för dessa näringar.

Näringspolitiken före 1910, liksom Norrbottens - Kuriren, var framstegsvänlig i den bemärkelsen att den speglade dåtida dominerande kapitalistiska strategier för utveckling av jordbruk och industri. Detta är heller inte förvånande när man betraktar vilka personer som drev politiken. Inom bergsbruk och sågverkshantering, med experimentellt jordbruk vid egna mönstergårdar, som pådrivande inom hushållningssällskapet, som ledande militärer eller ämbetsmän, i fullmäktigeförsamlingar och som riksdagsmän återfinner man dessa herrar.

De bar sin tids utvecklingsoptimism, som var stark rörande Norrbottens framtidsmöjligheter, och de utvecklade kapitalismen som produktionssätt i länet. Den kapitalistiska ekonomin utvecklade sitt politiska ledarskikt. Ser man till de sidor av näringspolitiken som inrymde sociala problem hade detta ledande skikt inte samma framsynthet eller framstegsvänlighet.

Bland länets tidningar var Norrbottens-Kuriren den främste uttolkaren av denna process. En tidstypisk tillfällighetsdikt av Hugo Lindgren i Kuriren vid riksdagens resa i Norrbotten år 1900 speglar hållningen.

Sänd ut Edra hungrande mängder
Att gräva i myr och schakt
Och vandla till leende ängder
Den bidande längtans trakt!
Vräk malmen i masugnsflamman
Och smid oss klingor till värn
Och nita vår drake samman
Med enande band av järn!

Socialdemokratin i Sverige föddes ur industrialiseringens sociala följder. För Norrbottens del kan denna sanning strykas under extra. Socialdemokratin i länet formulerade dock ingen näringspolitisk strategi före 1920.

Med ökande inre motsättningar försvagades den norrbottniska socialdemokratins handlingsförmåga under hela 1910-talet. Propagandan och ordvalet radikaliserades och tonen blev allt mer kompromisslös, inte minst i Norrskensflamman. Klarläggande analys ersattes ofta av enkel agitation. Den diskussion mellan de socialistiska grupperingarna som utspann sig vid en konferens i Luleå i december 1919 är typisk för den stämning som rådde i Norrbottens arbetarvärld vid denna tid. Förvirring är knappast överord. Särskilt vänstersocialisten C N Carleson framförde en schematisk och enkelspårig syn på kapitalismen.

Norrländska Socialdemokraten och mellankrigstidens förnyelse

En klarsynthet om de verkliga förhållandena som ytterst tydligt avvek från denna enkelspårighet karaktäriserade socialdemokraten Manne Asplunds inlägg vid konferensen. Asplund pläderade för en utbyggnad av Norrbottens näringsliv genom tillvaratagande av skogar, vattenfall och malm. Initiativet skulle ligga hos en demokratiskt kontrollerad statsmakt. Asplund argumenterade med stöd av uppgifter om tillgångar och värden. Sett ur ett perspektiv av 25 år skulle mycket av det Asplund framförde bli verklighet.

I motsats till tiden före 1920 fick näringspolitiken under mellankrigstiden ofta en markerat social dimension. Att bekämpa arbetslösheten och hålla en hög sysselsättning utvecklades till övergripande mål. Fram till början av 1930-talet hade dock näringspolitiken i stort sett samma karaktär som under sent 1800-tal.

Från tidigt 1930-tal kan man i näringspolitiken märka en övergång till ett mer direkt intresse för industrin. Omsorgen hade tidigare mest varit indirekt genom satsningar på infrastrukturen. Mycket talar för att det var den svåra ekonomiska krisen i början av 1930-talet som, i mer akut mening, framkallade den nya intresseriktningen.

Bland de första tillfällen när detta nya näringspolitiska synsätt exponerades i Norrbotten var i landstinget 1932. Frågan gällde en ”sanering av länets näringsliv på lång sikt”, så skrevs faktiskt, och det som var mest brännande var problemen inom sågverksnäringen, särskilt i Kalix-bygden. Kravet var att förvaltningsutskottet skulle vända sig till regeringen och att den sedan skulle låta utreda hur de norrbottniska näringsproblemen skulle lösas. Riktlinjerna för lösningen menade förslagsställarna hade de själva redan visat på. Deras strategi var en satsning på ytterligare utbyggnad av trä- och gruvhanteringarna, särskilt vidareförädlingen av råvarorna, och att staten måste ta ett övergripande ansvar för detta.

Vad som här förebådas är den analys och de krav som skulle vägleda staten vid uppbyggnaden av ASSI och NJA vid 1940-talets början. Ingen av dessa industrier blev problemfria, men de blev grundbultar i norrbottnisk sysselsättning i årtionden.

Socialdemokratin i Norrbotten fann alltså i början av 1930-talet sin roll som näringspolitisk aktör. På olika plan inom länet blev partiet en politisk kraft med en uttalad syn på hur framtidens folkförsörjning skulle vara ordnad. Tidningen Norrländska Socialdemokraten var det främsta språkröret för denna politik. Detta var också en period när partiet i länet ökade starkt röstmässigt från val till val och etablerade en dominerande ställning.

Valframgångarna och den egna näringspolitiska strategin torde ha skapat en stark självmedvetenhet. Den späddes på ytterligare av den konjunkturöverbryggande krispolitik regeringen började föra på riksplanet. Norrländska Socialdemokraten gav denna tid uttryck för en offensiv syn angående socialdemokratins framtida uppgifter. Och inte att undra på, den hade funnit svar på frågor som plågat partiet och länet i år - tionden.

Nutid utan visioner ?

Kring den genomgripande strukturomvandling av näringslivet som pågår i nutid i Norrbotten sedan drygt tjugo år uppstår då och då upprörda debatter. Bärare av förnyelse måste kunna visa hur deras budskap för med sig fördelar som den gamla ordningen inte kan bjuda. Detta gäller oavsett om det handlar om övergång från ett industrisamhälle till ett postindustriellt tjänstesamhälle eller när huvudnäringen en gång växlade från jordbruk till industrier.

Diskussioner av detta slag har som framgått förts förr i Norrbotten. Norrländska Socialdemokraten uttryckte på 1920- och 1930-talen kloka tankar om Norrbottens dåvarande framtid. Länet hade en klok tidning som förespråkade förnyelse även på 1880- och 1890-talen. Den gången var det Norrbottens - Kuriren.

Som produktionsform utkonkurrerades småjordbruket totalt. Som livsstil återfinns rester av småbondelivet fortfarande i många miljöer. Den norrbottniske småbondens frimodighet finns kvar som folkligt arvegods. Kan de värden från industrieran som var goda och attraktiva följa med och bli viktiga beståndsdelar i en ny samhällsmodell ? Kanske är folkrörelsernas och arbetarrörelsernas solidaritetsmodell, liksom småböndernas, viktiga historiska landvinningar ?

Det borde vara en fortsatt angelägen uppgift för länets dagspress att stimulera och leda en bred diskussion om de nya visionerna. Vetskapen om det möjliga goda samhället har alltid utgjort en lockelse för mänskligheten.

 Utskriftsvänlig version i nytt fönster »