När Norrbotten försvann, artikel i NK om Ansvarskommitténs förslag
Många av de frågor som reses kring Ansvarskommitténs förslag på större länsindelningar är varken noggrant utredda eller ens diskuterade och gränsdragningsfrågorna är rena sprängstoffet, anser Maurits Nyström, ekonomisk historiker. Han efterlyser diskussion och tid för eftertanke.

Ansvarskommittén är namnet på den statliga utredning som tagit ett grandiost helhetsgrepp på hur den regionala administrationen och dess koppling till landets centrala ledning måste omorganiseras för att svara mot framtidens behov. Det är inte utan att man kommer att tänka på Karl Marx ord från 1848, "Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon."
Kanske genomsyras utredningens huvudbetänkande, liksom dess tre sekretariatsrapporter, av en övertro på den "sociala ingenjörskonstens" förmåga. De belyser visserligen problem, men förslagen till lösningar är så knapphändiga att de närmast framstår som skrift i vatten. Minsta vindpust, för att inte tala om all storm, riskerar att sopa bort förslagen.
De parlamentariska utredarna representerar hela den politiska skalan från vänster till höger och de är i stort sett eniga i betänkandet. Några få särskilda yttranden berör endast detaljer. Tidsplanen för genomförande är snäv, på nyåret 2011 ska den grandiosa nyskapelsen träda i kraft. De samhällsförändringar det gäller kan i omfattning kanske jämföras med den stora kommunala omdaningen runt 1970. Den utreddes och debatterades mångdubbelt längre tid. I det aktuella fallet omfattar remisstiden i princip sommaren 2007.
Hårdare bandage
Genomförandet ska i första skedet vara nästan frivilligt, men för de län som inte anpassat sig till en större region 2010 väntar hårdare bandage. De grundläggande problem utredningen ska lösa är ansvarsfördelningen (därav namnet) mellan staten, landstingen och kommunerna. Det som ska uppnås är effektivare samordning och planering, kort sagt en offentlig sektor som orkar bära sina tilldelade uppgifter och som nyttjar sina resurser för att utföra dem på ett optimalt sätt. Den sektor som står i centrum är hälso- och sjukvården. Därnäst kommer allt som ryms inom begreppet regional utveckling, i vilket ingår bland annat högskoleutbildning, infrastruktur, näringspolitik samt miljö- och kulturpolitik. Den gamla länsindelningen försvinner och i stället uppdelas landet i sex eller nio områden vars benämning blir regionkommuner. De får en politisk ledning som tillsätts vid allmänna val. De nuvarande landstingen upphör. Länsstyrelserna blir kvar, geografiskt anpassade till de nya regionerna, och i huvudsak med statliga tillsynsuppgifter.
"Norra Sverige"
Om alternativet blir sex regioner ska Norrbottens län tillsammans med Västerbotten, Västernorrland, Jämtland och norra Hälsingland bilda regionkommunen Norra Sverige. Vid alternativet nio regioner är det länen Norrbotten och Västerbotten samt Örnsköldsviks kommun som utgör Norra Sverige. Den uttryckta önskade befolkningsstorleken på en region talar för fyralänsalternativet som Norra Sverige, men det nämns också en lägre gräns och då avses Norrbotten och Västerbotten som en regionkommun.
Det politiska samförståndet över partigränserna inom utredningen står i skarp kontrast till de uppsplittrade ståndpunkter som olika partirepresentanter fört fram i den hittillsvarande debatten. Sprickorna inom och mellan partierna bildar ett mycket komplicerat mönster. I några dagstidningar har förekommit längre debattserier.
Alla kommentarer, både de till försvar och de kritiska, betonar att utredningen rör vid djupt liggande rötter i den svenska centrala och regionala administrationen. Det de flesta tänker på är länens geografiska omfattning. Bejakarna tar detta nästan som en intäkt för behovet av en genomgripande reform, arvegods från 1600-talet måste utmönstras. Detta motsätter sig i och för sig inte kritikerna, de menar däremot att de gamla länsgränserna har satt djupa spår rörande sådant som regional identitet och invånarnas självbild. För en levande demokrati, för samhällsorganens legitimitet och medborgarnas tillit och känsla av delaktighet är detta nödvändiga, rent av ovärderliga, komponenter. De har byggts upp under lång tid, men de kan snabbt raseras. Bejakarna menar att fördelarna med förvaltningens ökade förmåga och effektivitet är utslagsgivande.
Det stora dilemmat är att dessa frågor varken är noggrant utredda eller ens diskuterade. Jämför man med sammanläggningen av kommuner runt 1970 finns det flera exempel på att gränsdragningar kan bli rena sprängstoffet. Tänker man in Norrbotten i en storregion är det inte svårt att få en föraning om möjliga problem. Redan kopplingen till Västerbotten aktualiserar Umeå mot Luleå-problematiken. Den har varit närmast en följetong de senaste decennierna. I fyralänsperspektivet tillkommer de långa avstånden som en ytterligare anledning till tvister. Med tanke på att regionkommunen ska vara en politisk enhet samt hantera utvecklingsfrågor kan man inte bortse från de spänningar som kan komma att uppstå i Norra Sverige.
Misslyckat namn
Benämningen Norra Sverige som utredningen föreslår för övre eller rent av både övre och mellersta Norrland är knappast lyckad. Det är enda regionen som får namn efter nationen (det kan föda minnen av en halvkolonial kvarleva). Blickar man ut över Europa är sådana konstruktioner av namn på regioner ytterst ovanliga.
Ur utredningens inventering av den offentliga sektorns problem med att förvalta och styra riket kan man finna stöd för att något måste göras. Strävan efter lika tillgång över hela landet till samhällets tjänster är som förr lovvärt. Men hur ska allt förverkligas? Kring detta hopar sig frågorna och utredningen ger inga underbyggda svar. En omfattande diskussion är nödvändig och det krävs tid för eftertanke. Det som i vid mening aktualiseras är demokratins villkor och förutsättningar. Detta kan spaltas upp i problem rörande identitet, samhörighet, delaktighet, legitimitet och auktoritet. Detta låter högtidligt, men frågorna är nödvändiga.

Maurits Nyström

 Utskriftsvänlig version i nytt fönster »