Norrbotten på historiens scen
Akademieledamoten Maurits Nyström redogör för Norrbottens ekonomihistoriska utveckling i stora drag alltsedan 1500-talet och understryker att för att lösa dagens frågor måste även det historiska arvet beaktas och lärdom dras av detta.
Under det dryga senaste seklet kan man se tre tidsbundna strategier för utvecklingen av Norrbottens näringsliv. Åren 1880-1920 kan karaktäriseras som en grundarperiod.

Under det dryga senaste seklet kan man se tre tidsbundna strategier för utvecklingen av Norrbottens näringsliv. Åren 1880-1920 kan karaktäriseras som en grundarperiod. Därefter följde en period som sträckte sig till 1980 och som präglades av reorganisering och stark tillväxt av råvarunäringarna. Runt 1980 inleddes en ny fas. Världsmarknadens omvälvningar hade då sedan något år sköljt in över Norrbotten och tvingat fram hårdhänt strukturomvandling och produktutveckling inom råvarunäringarna.De årtionden när de nya strategierna utvecklats och tagit form har i många avseenden varit brytningstider. Denna karaktär hade 1880-talet, 1930-talet och 1980-talet.
På samma sätt som det senaste seklets norrbottniska ekonomiska historia kan periodiseras och brytpunkter identifieras kan länets historia tiden 1300-2000 karaktäriseras. Strukturgränserna knyter då an till långt mer djupgående förändringar med vittgående följder för hela landsändan. Århundradena före 1500 fick sin prägel av att Norrbotten då inordnades i den svenska intressesfären. Med tidigt 1600-tal och stadsgrundandet följde en ny epok. Bygdens ekonomiska kontakter med omvärlden förmedlades därefter främst genom städerna. Denna epok sträckte sig till 1870-talet när industrialiseringens verkningar började forma Norrbotten. Den industriella eran varade drygt ett sekel. Enligt detta synsätt är Norrbotten nu åter inne i ett formativt skede, med mindre dominans av de gamla basindustrierna och växande betydelse för tjänsteproduktion av olika slag.
Norrbotten har i många sammanhang allt sedan 1500-talet betecknats som framtidslandet. Begreppet bygger på myter om slumrande naturrikedomar som bara väntar på att nyttiggöras. Olaus Magnus talade i sitt verk från 1555 om fångstrika fiskevatten och jaktmarker som gav en vision av paradiset. Från 1600-talet kan mytbildningen exemplifieras med riksrådet Carl Bondes ord om att i norr fanns Sveriges "Wästindien". Kolonisering och ädelmetaller hägrade. Under 1700-talet kompletterades visionerna med jordbruksidéer och tankar om nyodlingsmöjligheter. Under 1800-talet stod växelvis skogen, mineralerna och odlingen i centrum.
Omvärldens syn på Norrbotten under 1900-talet kan för de första decennierna av seklet i hög grad kopplas till "Norrlandsfrågan" och från tiden efter 1945 till "glesbygdsfrågan". Norrlandsfrågans kärninnehåll var att storbolagen betraktades som ett hot mot småbondeklassens existens. Ytterligare aspekter rörde rovdriften av naturresurser och fattigdomen bland de egendomslösa arbetarna.
Glesbygdsfrågan började bli ett debattämne på 1930-talet och ännu mer markerat efter 1950. Den handlar ytterst om näringslivets omvandlingsproblem i vissa landsändar. Grundorsaken är den internationella konkurrensen. Oförmågan att anpassa sig till marknadens föränderliga villkor leder till arbetslöshet och, i nästa steg, utflyttning och avfolkning. Dessa omständigheter har i hög grad präglat den politiska diskussionen i och om Norrbotten de senaste årtiondena.
Norrbotten har från mitten av 1300-talet till nutid haft tämligen enhetliga ekonomiska och näringsmässiga drag med övriga Norrland. Den mest särpräglade skillnaden mot övriga Sverige har varit att frälsejorden (adelsägd jord) haft ytterst liten omfattning. Bönderna har varit självägande och jordbruket har haft småbrukskaraktär. Det innebär att både den sociala strukturen och ägostrukturen varit annorlunda i Norrland och Norrbotten jämfört med övriga Sverige.
Stadsväsendets utveckling visar också på geografisk särart. I Norrland och Norrbotten grundades inga städer, förutom Gävle, förrän årtiondena runt 1600 och de fick dessutom begränsade handelsrättigheter, speciellt rörande utrikeshandeln, till i början av 1800-talet. Handelsborgarna förblev därför svaga och utvecklade endast ett begränsat handelskapitalistiskt företagande före 1800.
Till sist kan man peka på skillnader beträffande industrialiseringen. Denna innebar under senare delen av 1800-talet för norra Sverige en ensidig inriktning mot råvaruutvinning, medan processen i övriga landet gav en mer mångsidig näringsstruktur. Norrland har därför tidvis varit hårt drabbat av både struktur- och konjunkturkriser. Norrland har varit fastlåst vid ett fåtal dominerande exportvaror (stapelvaror).
Dessa tre exempel visar att det är de grundläggande ekonomiska dragen och utvecklingstendenserna som utgör Norrbottens särart. Man måste man alltså koncentrera sig på de stora linjerna för att konturskillnaderna skall framträda skarpa. Om tidsperspektivet är för kort eller betraktelsen för snäv eller närsynt skyms konturerna av myllret av detaljer. Förståelsen av de långa tidslinjerna måste ingå som en del av den nutida norrbottniska omvandlingen.

 Utskriftsvänlig version i nytt fönster »