PÅ GÅNG   BLOGG   BILDARKIV    LEDAMÖTER    UTMÄRKELSER    PUBLIKATIONER    LÄNKAR   ARKIV   OM NOAK

Min vän Folke

 

Det är med sorg i hjärtat jag hör att min vän Folke Isaksson gått bort. Det var visserligen många år sedan vi sågs, men för några födelsedagar sedan talades vi vid i telefon. Han lät som vanligt, med sina skorrande r.

 

Under min tid på Norrbottensakademien beslöt Folke och hans mer företagsamme lillebror Olle att de skulle bli mina beskyddare. Om jag behövde någon, frågades aldrig, men jag tog tacksamt emot deras vänskap och värme. Minns speciellt en gång när de två herrarna tog ut mig på en trevlig middag – oj, så vi diskuterade! Vi satt i timmar och avhandlade i stort sett hela världen… ljuvligt minne att bära med sig i denna sorgens stund.

 

Av Folke fick jag ett underbart litet häfte, ”Folke. Resebrev” (1948-1997), redigerat av Olle. Han inleder med ”Käraste folkebror” och berättar om deras brevväxling under åren. Med det högst personliga häftet med brevkopiorna, skrivna på olika sätt, för hand eller på maskin, följer också en blyertspenna. Så fint!

 

I mina gömmor har jag också kvar en annan brevväxling, nämligen Folkes och min. Kanske hög tid att jag också gör ett häfte med vidhäftad penna, ty det var så han helst skrev, vår käre Folke.

 

Tack för att du fanns!


2013-05-28 Kommentarer(1)

Stories of Castellaras

 

 

 

 

En dag hösten 2010 sa jag suckande till Frej att ”nu måste jag få nåt jobb. Med all min erfarenhet borde det väl finnas något litet uppdrag till mig”. I samma ögonblick ringer telefonen. Anders Lindström var i andra änden. Han ringde från Frankrike och i denna ödesdigra minut befann jag mig i Finland. ”Det finns en otroligt intressant by här nere med ett slott som har en osannolik historia. Skulle du vara intresserad av att skriva om det här?”

 

Under alla år jag jobbat som frilans har jag själv så att säga ”uppfunnit” jobben; sökt rätt på och intervjuat spännande personer, skrivit artiklar om intressanta ämnen och haft god avsättning på texterna. Vid några tillfällen har uppdragen också kommit in, tidningar som bett mig skriva om vissa saker och även ett spökskrivaruppdrag, en man som ville att just jag skulle skriva hans memoarer. Smickrande och roligt!

 

Nu satt jag alltså i Finland, halvt uppgiven över avsaknaden av jobb och så detta samtal… ”Självklart!” fick Anders till svar och vi avtalade om ett möte när jag återvänt till Frankrike, som numera går under namnet Hollandie.

 

Jag körde de tre milen till den muromgärdade byn med sina vakter och grindar, upp till slottet där delar av styrelsen i bostadsrättsföreningen samlats. Vi presenterades för varandra, började samtala om projektet när plötsligt en stilig man i 45-50-årsåldern stiger in: Marco Popov. Med stor självsäkerhet slog han sig ner, han kände ju alla, hans far hade en gång ägt slottet.

 

På ett helt overkligt sätt ramlade jag in i denna fantastiska historia och fick uppdraget att skriva. ”Vad blir det, en broschyr?” undrade den då sittande ordföranden. ”Nej, en bok!”, svarade jag utan att ha den blekaste aning om vad jag talade om.

 

Väl tillbaka i lilla Vence ringde jag Frej, fortfarande i Finland. ”Fattar du?! Hur har jag, från Malå, hamnat i det här?! Det är helt surrealistiskt. Det kryllar av kända personer, miljonärer, James Bond, Greta Garbo…, ett 10-tal nationaliteter… och så lilla jag.”

 

Så började historien som vände upp och ner på mitt liv ett långt tag. Allt var nytt för mig så inledningsvis störtdök jag i forskning på arkitekten som inte var arkitekt (han ville inte kallas så), utan snarare skulptör, Couëlle, hans tankar, hans ritningar och planer för den by som växte upp med 100-talet hus, alla byggda i Flinta-stil (”I naturen finns inga räta linjer”), slottet som han byggde och fick att se ut som det hade stått där i århundranden med hjälp av gamla stenar och föremål från ruiner Frankrike runt, jag intervjuade de mest fascinerande människor tänkas kan, ibland på engelska, ibland på franska; en otroligt skicklig 85-årig fransk järnskulptör, Thévenin, som jag blev störtförälskad i, en lika gammal engelsk barnbokstecknare, Wildsmith, med en upplaga på över 80 miljoner (!) böcker och ett eget museum i Tokyo och en hoper andra, alla lika spännande. Och, icke att förglömma, Popov-familjen.

 

Marcos far, Dusko Popov, var nämligen dubbelagent och Ian Flemings förebild till James Bond. Hans svenska (!) änka lever och även hans fyra söner som, tillsammans med en brorson, ställde upp för intervjuer.

 

Vill ni veta mer om hans historia, om byn och slottet: Köp boken!


2012-07-26 Kommentarer(0)

Frej Lindqvist - Sandrews hedersstipendium 2012

Den icke helt okände NOAKiten Frej Lindqvist fick i tisdags, den 27 mars 2012, ett av Sandrewstiftelsens tre hedersstipendier för ”uppskattad och respekterad konstnärlig gärning”. Det var hedrande. Stort. Motiveringen uppläst av styrelseledamoten Helena Collert var lång, innehållsrik. Förutom hans år inom teatern lyftes de tre böckerna fram. Hos den objektiva hustrun rann stoltheten i en strid ström ut genom ögonen, längs kinderna.

 

Ordföranden, Tom Hedelius (f d Handelsbanken) utdelade priserna. Bland gåvorna: En dvd innehållande en film om Anders Sandrew, upphovet till stipendierna. Den svart-vita filmen visades innan prisutdelningen. Nämnde Sandrew cyklade alltid, överallt i Stockholm. ”Men har inte Sandrew råd med en bil?” undrade en intervjuare när åren gått, företagen vuxit i antal och storlek, biografer inköpts… ”Ju längre man cyklar, desto flottare bil kan man köpa!” var hans tänkvärda svar.

 

De två andra hedersstipendiaterna var skådespelaren Monica Stenbeck, Malmö och scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss. Frej höll sitt tacktal direkt från hjärtat. I talet uttryckte han främst sin uppskattning att arbeta med ungdomar, att dela med sig av sin kunskap och långa erfarenhet. En eloge han fick tillbaka i form av ett tacktal från en vän till en filmpristagare (Gustav Deinoff) att ”utan förebilder som Frej Lindqvist och Susanne Osten hade det varit svårt för oss unga”.

 

Gunilla höll sitt tacktal från pappret, men så var hon också ”skitgammal” som hon förklarade det för den unga publiken. Eftersom hon uppenbarligen finner den svenska kulturen så styvmoderligt behandlad lät hon alla veta att ”August Strindberg har sysselsatt fler människor än både Volvo och ASEA tillsammans”.

 

De orden borde fler lyssna till…

 

Bland de nära 80 ungdomar som sökt och fått stipendier kan nämnas några Luleåbor: dansaren Marie Wårrell Öhman, gitarristen Johan Jonsson och musikalartisten Emmie Eriksson. Från Kiruna harangerades dansaren Aléx Nildén Araya och inom konstsektorn Madelaine Sillfors samt från Piteå filmstuderande Jerry Carlsson.

 

Från Teaterhögskolan i Luleå hade duktige Björn Elgerd (Mora) fått stipendium och så, slutligen, skall vi inte glömma den virtuose dragspelaren David Wahlén från Oviken, som spelade på ackord (…) på NOAK-dagen 2010. (Se foto.)

Frej Lindqvist 
Foto: Camilla Boquist/Lådan&Co.

 

 

 

 


2012-03-29 Kommentarer(0)

Tillfälligheternas avgörande

 

Det nya året har börjat bra med undantag av blåsten och regnet i landets södra delar. Med bra tänker jag naturligtvis först av allt på småkronorna som vann JVM i hockey och Luleå hockeys andraplats i elitserien.

 

Frej och jag har haft en otroligt intensiv vistelse i Sverige, en period som nu närmar sig sitt slut. Vi packar våra väskor för återresan till vår franska vardag, till ljuset, plusgraderna och det kommande franska presidentvalet. Personligen ser jag fram emot att följa de häftiga politiska debatterna; de är rappa, aggressiva, alla talar i mun på varandra… Hotet i år är extremhögerns Marine le Pen som mycket väl kan gå till slutomgången och där konfronteras med sittande president Sarkozy. Det blir en upprepning av valet mellan Chirac och pappa le Pen, som slutade i 80 % för den gamle presidenten. Då såg gudskelov Frankrike sig själv i ögonen och insåg vilka konsekvenserna kunde bli. – S-partiets Hollande är alldeles för svag och lovar alldeles för mycket. Det finns inga pengar till alla hans löften, så enkelt är det! 

 

I december hade maken och jag ett av våra allra käraste möten: Anne-Marie och Bengt Olof Engström. Det var underbart att sammanstråla igen efter alla år, så mycket att tala om, så många gemensamma minnen…

 

Men som alltid smög sig en tråkig nyhet in i samtalet: Karl-Axel Backman, den gamle NOAK-iten, njurspecialisten, är mycket sjuk. Honom är jag ett stort tack skyldig! Han har nämligen räddat fötterna på min son!

 

Det hela utspelade sig för cirka 20 år sedan då Mattias gjorde lumpen på Jägarregementet i Kiruna. Han deltog i en fjällmarsch och förfrös fötterna. Till saken hör att han redan från början hade nageltrång på båda fötterna, inflammationen växte… Till slut var fötterna så svullna att han inte fick plats med sockor i stövlarna. Läkaren som följde med på den tuffa marschen undersökte honom aldrig utan ordinerade istället bara några Alvedon. Sista dagen kan man nog anta att min envise son bet ihop tänderna rejält eftersom han bar 40 kg på ryggen – med de fötterna…

 

Väl hemkommen till regementet blev det ambulansfärd direkt till Kiruna lasarett. Sonen ringde mig, som satt på kontoret i Aurorum. ”Mamma, jag har två nyheter, en god och en dålig. Vilken vill du höra först?” (Vad säger en mor?!) Den goda var att han fått det eftertraktade vargmärket i sin basker och den dåliga var att de skulle amputera hans tår…

 

I samma ögonblick jag lade på luren, ringde Karl-Axel. ”Jag hör att det har hänt något, du låter så ledsen”, sa han och jag berättade historien för honom. ”Det fixar jag! De är så knivkåta där uppe, man amputerar inte unga vältränade gossar, jag ber min gode vän, europaexpert på förfrysningsskador, ringa Kiruna!”

 

Sagt och gjort.

 

En långt, magert grönt snöre fick sedan permission från lasarettet med svåra förfrysningsskador som mamma Christina fick lägga om flera gånger om dagen – med en klädnypa på näsan – men vad gjorde det? Han har än i dag tårna i behåll, kan motionera som tidigare och har inga men.

 

Tack, Karl-Axel!

 


2012-01-11 Kommentarer(1)

Uttryckssätt

 


Tack för en fin NOAK-dag i Luleå! Den var både intressant och lättsam i en härlig kombination; många kom till tals, somliga via ord, andra via dans. Det var fint att barnen fick ta plats - "Norrbottens framtid", som ledaren formulerade det. Det numera bevingade uttrycket ”Lisa är bra på att jobba och sedan kan hon arbeta dessutom” säger det mesta om hur väl allt var arrangerat.

 

När jag tänker på debatten om hur Norrbotten ser ut i dag och om 20 år, går mina tankar osökt till alla de gånger fransmän frågat mig varifrån jag kommer. När jag svarat "Sverige" har intresset direkt falnat men när jag istället svarat "Laponie" har jag fått tiotals följdfrågor. Det är exotiskt, annorlunda, spännande. Sverige som land nämns sällan och aldrig i nyhetssändningarna.

 

Däremot hade Le Figaro ett stort reportage om trätoppshotellet för någon vecka sedan, se http://www.lemonde.fr/m/article/2011/10/28/les-contes-du-spa-perche_1594364_1575563.html

 

Mera sånt! Sälj Väster- och Norrbotten som de exotiska län de är!

 

Det var också härligt att se Stål-Björnen i egen hög person, till synes lika vital som alltid. När jag började min anställning i Norrbottensakademien 1989 var han ordförande i SSAB, hade tusen (h)järn i elden, ständigt på språng. Samtidigt social, full av anekdoter och kunskap. Men en sak minns jag speciellt; hur Björn reagerade på den som bröt ett muntligt löfte. Det gör man inte. Ett löfte är ett löfte, ett ord är ett ord.

 

Samma grundfundament har jag med mig från mitt hem i Malå (AC); ett löfte är ett löfte, ett Ja är ett Ja och ett Nej är ett Nej.

 

Mellan 20 och 30 gjorde jag nedslag i Uppsala och Växjö, sedan följde Luleå och längre fram, i 40-årsåldern konfronterades jag med den stockholmska verkligheten, där jag var anställd i ett par stora koncerner. Det dröjde ett tag innan jag insåg att Ja eller ett Nej lika gärna kunde stå för ett Nja; fick man svaret "Det fixar jag" betydde det inte alltid det jag trodde mig höra, det vill säga att ett uppdrag skulle utföras. Det var inget löfte, inte på det sätt jag lärt mig. Det är svårt att göra uppföljningar när "Det fixar jag" lika gärna kan betyda en axelryckning eller ”det får någon annan ta hand om”.

 

För några år sedan blev jag tillfrågad av ett bokförlag att vara medförfattare i en bok om franska koder; vi svenskar kan göra bort oss rätt rejält när vi flyttar till andra länder, i detta fall Frankrike. Boken blev lyckad och mötte en tacksam skara svenska invandrare till Hexagon.

 

Jag har många gånger känt under livets gång att jag skulle behöva en kodbok även i Sverige; en kodbok norr-syd. Och jag känner det i ännu högre utsträckning i dag, vid 60 års ålder, när jag kommer som gäst till mitt eget hemland, främst när jag kommer till Stockholm. Vad säger folk egentligen? Vad menar de? Precis som i Frankrike har långa beskrivande ord decimerats till hälften, det är slang och låneord som är totalt obekanta för mig, mycket av språkbruket består av ljud, i vår cybervärld är man ute om man inte har en smart-phone med en massa appar (= applikationer), det dricks lattar och smoothies i mängder, man ägnar sig åt ”fotspårsturism” (= guidade turer i kända personers fotspår), man talar om börsrobotar (= när datorer tar över börshandeln), unga föräldrar vobbar (= varvar vab (= vård av barn) med jobb), arbetsuppgifter, verk och institutioner har bytt namn och så vidare i all oändlighet. Hjälp! Var är jag?!

 

Därför är det sååå skönt att då och då mellanlanda i NOAK-landet, där jag känner igen mig, där jag förstår vad folk säger, där ett Ja betyder ett Ja, ett löfte är ett löfte och där en björn är en Björn och inget falskt mellanting.


2011-11-22 Kommentarer(0)

Fransmännens syn på svenskar

Fransmännen är som italienare. Bara argare.

Så säger man i Italien.

Alla länder har ju onekligen åsikter om andra kulturer; man utgår från sig själv när man dömer eller bedömer.

I hemmets bokhyllor står några underhållande böcker om xenofobi. Ordets egentliga betydelse är främlingshat, men även om böckernas ledtema är detta ord beskrivs olika europeiska länder och dess nationella särdrag på ett humoristiskt sätt i böckerna. Garanterat underhållande samtalsämnen vid mångkulturella middagar!

 

Häromdagen snubblade jag över en annan slags bok på samma tema; en guidebok till Sverige, utgiven av kedjan Petit Futé (2005/2006). Jag ströläste några sidor för att se vilken information fransmännen får om Sverige. Boken började lovande med allehanda information och smicker men sedan… Jag slog mig för pannan så att det ena ögonbrynet sprack mentalt.

 

Den här gången fastnade skrattet i halsen.

 

Inledningsvis föreslår redaktionen olika varianter på kortare och längre resor; den korta börjar i Stockholm och går till Skåne, den långa går norrut. Dag 9 har man nått Luleå ”som inte har något av intresse att visa upp förutom skärgården och kyrkbyn i Gammelstad (Unescos kulturarv)”.  Dag 12 har man nått Kiruna, en gruvstad ”som absolut inte har något som lockar” men man kan då i gengäld besöka Jukkasjärvi och iglon (förutsatt att man reser vintertid, min kommentar). Å andra sidan kompenseras Kiruna i förslaget i resan ”den Lappländska kulturen”, där nämner man Samegården och den imponerande kyrkan.

 

Den synnerligen fullmatade boken är späckad med information, om än något subjektiv sådan; det finns också några sidor med 30 nyckelord som förklarar landet ”Sverige”.

 

Ord nummer 18 var det som fick mig att slå huvudet i väggen: Kroppsspråket. ”Svensken är av naturen lugn och kall.  Som antipod till Medelhavsmänniskorna är kroppsspråket noll. Man måste invänta helgerna för att se människorna bli mer varma och uttrycksfulla.”

 

Författarna har nog vare sig besökt Luleå eller Kiruna och än mindre, träffat någon av Norrbottensakademiens ledamöter. 


2011-05-07 Kommentarer(1)

Ödets vägar

Den 3 april för 22 år sedan, alltså 1989, hade NOAK sin första ”officiella” middag. Bland gästerna var en känd svensk tenor, Nicolai Gedda och hans ackompanjatör vars namn jag glömt i dag (förlåt!).  De hade uppträtt i en fullsatt domkyrka och inte minst Bengt Olof Engström, den tidigare konserthuschefen och den dåvarande ständige sekreteraren i NOAK, var mycket nöjd.

 

Det var planerat att en annan känd sångare och tillika ledamot i NOAK skulle ha sjungit just den dagen, nämligen Ingvar Wixell. Han var dock oerhört förkyld och beklagade att han var tvungen att ställa in detta sitt första engagemang i stiftelsens regi. Då sade den ständigt positive och glade Bengt Olof: ”Det ordnar jag!” och gick till närmaste telefon. Sagt och gjort.

 

Jag mötte den kände Gedda på Kallax, han var iförd slokhatt av kvarnhjulsmodell, en stor svepande halsduk och mörka glasögon. Men trots denna förklädnad ingen diva. (Parentes, parentes: Jag håller just på med ett intressant skrivprojekt där jag bl a funnit att den store engelske skådespelaren Peter Ustinov var släkt med Gedda, vars anfäder också hette Ustinov.)

 

Under den ståtliga middagen placerades jag mellan två bildade herrar, den ene hette Frej Lindqvist och den andre Folke Isaksson. Det blev en mycket trevlig kväll med många glada skratt. Folke och hans alltför hastigt bortgångne bror Olle, tog mig sedermera under sina vingars skugga. (Mest av allt uppskattade de ett styrelsemöte jag anordnade i en järnvägsvagn (!) som körde i sakta mak mellan Luleå och Gammelstad, en av Folkes käraste platser.) Folke och jag brevväxlade många år och denna värdefulla korrespondens har jag kvar. Den är precis lika värdefull som den brevväxling mellan bröderna Isaksson som Folke lät trycka upp när Olle gått bort.

 

2001 fick, som bekant, den irländske mästerpoeten Seamus Heaney Nobelpriset och två år senare, 2003 möttes Seamus och Folke, hedersdoktor vid Luleå universitet. Gunnar Persson, professor i engelska (tillika klasskamrat med min storasyster Birgitta och ”hemifrån” Malå) sammanställde en skrift med dem bägge som NOAK medverkade till. De båda författarna har stora likheter i sitt språk och sina uttryckssätt – och det kanske är just därför jag tycker lika mycket om dem bägge.

 

Och nu i år, just den 3 april, åkte Frej och jag i bil söderut från Dublin och passerade Seamus Heanys hem (nå, det visste han ju naturligtvis inget om).

 

Det var nog ödet som skickade en hälsning till Folke.


2011-04-05 Kommentarer(1)

En doft av tjära

I den mix av fakta och spekulationer som strömmar över oss angående det japanska kärnkraftverket, tänker jag osökt på två herrar, båda ursprungsmedlemmar i NOAK.

Den ene var en stringent och myndig herre, en gång svensk överbefälhavare, sedermera ordförande i den stiftelse där jag anställdes som sekreterare på deltid. Året var 1989. Den andre var mer lågmäld, eftertänksam, alltid engagerad.

 

Åren i NOAK var bland de bästa i mitt liv. De var stimulerande, bildande på alla sätt och vis – och roliga! Så många glada skratt – och till den goda stämningen bidrog en tredje herre, som aldrig kan gå förbi onämnd: Bengt Olof Engström. Mer om honom vid ett senare tillfälle.

 

I dag råder ängslan över en än större kärnkraftsolycka i Japan. Stig lärde mig något som jag burit med mig i livet: ”Christina, läs inte bara svenska tidningar! Vill du veta hela sanningen, olika vinklingar, måste du läsa på andra språk.”

 

Han hade så rätt, den gode Stig.  Och jag är oerhört tacksam över livet, naturen, som gav mig ett gott språköra som har möjliggjort detta. Dessvärre ingår inte japanska... Men vad jag har förstått av franska och engelska media är att japanarna inte har fått hela sanningen, utan bara delar av den. (Ett annat sidospår som poppar upp i hjärnvindlingarna: Tage Danielssons ”sannolikhetsmonolog” om dramat vid Harrisburg.)

 

Likt kamikazepiloter går brandmän och andra in i det rykande och skadade helvetet för att rädda liv. Andras liv. Ingen av oss vet vilka skador dessa män får. Kommer de själva att överleva eller..?

 

Nu skulle vi ha behövt Sigvard Eklunds expertis; den andre mannen jag tänkte på i inledningen. Han hade kunnat förklara för mig – och för er andra! – om vad som egentligen händer, vad vi kan förvänta oss, om nästa steg.

 

Jag kommer aldrig att glömma en NOAK-konferens i Kiruna. En morgon sammanstrålade två morgonpigga i matsalen: Sigvard och jag. Klockan var bara 07.00 och de andra NOAK-iterna sov skönhetssömn. ”Skall vi ta en promenad?”, frågade IAEA:s högste chef. ”Gärna”, svarade jag och så gick vi till hans barndomskyrka, den stora kåtan i Kiruna där han på tidigt 1920-tal konfirmerades. Han berättade med road min om en av sina unga vänner som var så nervös inför ceremonin i kyrkan, att han kissade i en stor blomkruka vid ingången… Kyrkan höll på att renoveras vid tiden för vårt besök. Det luktade starkt av tjära. I en container låg spill från bygget – lite mindre när Sigvard och jag gick tillbaka till hotellet för att väcka de andra. Vi hade var sin röd plankbit under rocken.

 

Den hade han kunnat använda som pekpinne vid sin undervisning i dag; vi är många som hade behövt hans klokskap och förklaringar.

 

Nu vilar han någonstans mellan Piteå och Luleå. Följ bara den omisskännliga doften av tjära så hittar ni rätt.

 

 

 

 

 


2011-03-18 Kommentarer(0)

Allting är relativt

Det som händer/har hänt i Japan är i det närmaste ogreppbart. Det är för stort, för mycket, för sorgligt. Ger konsekvenser som är omöjliga att förutspå. 

Allt blir väldigt futtigt i jämförelse. När jag i vårt Vence varje morgon ögnar igenom det svenska nyhetsdygnet på Internet slås jag ofta av antalet pseudonyheter. Big Brother? Vad är det? ”Stockholmsnatt – så gick det sen”. Who cares?

 

Tankarna för mig osökt tillbaka några år, då jag intervjuade Flisan, Inga-Lisa Törnblom, sjuksköterska och barnmorska, som arbetat i många krisdrabbade områden i Afrika. Hon hade sett barn dö i svältens läger i Etiopien där 200 människor dog per dygn (!), hon hade sett unga mammor dö i Somalia när de skulle föda sina barn - hopsydda, lemlästade i religionens och traditionens namn medan männen tuggade sin cat. Hon hade tagit flygcertifikat i Tanzania bara för att leda transporter till väglöst land i Sudan, där hon byggde ett flyktingläger för flyktingar från Uganda. Just i det landet satt hon också fången i några veckor med enbart ankägg på menyn. Men hon överlevde.

Flisan hade varit med om allt, allt det som är så svårt att orden inte räcker till, ett långt liv i humanitär tjänst som tog dagar att skriva ner och så, för att stötta en nära vän som mist sin närmaste, blev hon under en period volontär på Stillegården i Haut-de-Cagnes där Svenska kyrkan finns. Det var där jag träffade henne och vi inledde vårt långa samtal. Just i detta ögonblick, när jag mötte hennes glittriga ögon och leende mun, klagade en svensk över en drink som var "för liten".

 

Men hur klarar du det? frågade jag upprört, med allt vad du har upplevt?!? Flisan, starka, fantastiska Flisan, bara log och sa: "Alla har sina problem."



 

Så medan japanska städer sköljs över och försvinner och skrämmande rapporter väller in från explosioner i kärnkraftverk fortsätter livet à la svensk modell. Men kanske vi behöver den där balansen mellan svart och vitt, mellan djupt allvar och plastig ytlighet för att själva inte dras ner och drunkna i en inre tsunamivåg av vånda och rädsla. Nej, jag kanske borde överge datorn en stund och istället ta en promenad för att njuta av prunkande mimosa, utslagna körsbärs- och magnolieträd. Livet har många fasetter. 


2011-03-14 Kommentarer(0)

Svindlare mot sin vilja

 

Vi alla har nog en gång ställt oss frågan: Vem är jag? Var hör jag hemma? Vi har alla gått igenom olika slags ”ålderskriser”, brutit upp från olika miljöer, arbetsplatser, kanske också äkta makar. Vi har tvingats möta vår egen blick i den spegel som aldrig ljuger; den krassa verkligheten, självrannsakans oundvikliga egg, föräldrarnas och omgivningens krav och förväntningar. Till det krävs mod.

 

När Frej skrev sin bok ”Svindlaren” var jag vittne till denna svåra process. Han hade burit boken inom sig länge; han ville göra upp med sitt yrkesval, förklara sin ställning. Men också fördjupa tankarna om sin identitet. I Finland betraktas han som svensk och i Sverige som… finsk. Skulle han nu också äntligen bevisa för sin far (och sig själv) att han blev ”mer än en pajas”? Redan för några år sedan skrev han en pjäs på samma tema ”Runebergs okände hjälte”, där han spelade tre roller: Sig själv, sin far och skalden Runeberg. Som så ofta när han ställde en fråga till sin far, f d häradshövdingen Erik Lindqvist, fick han svar med ett Runebergscitat: ”Det frågtes blott, det gavs ej svar…”. I salongen satt den grånande publiken, där främst männen fällde sedan länge undanträngda tårar; att inte bli sedda av sina fäder talade man inte om.

 

Boken väckte stor och vederbörlig uppmärksamhet, säger jag, den objektiva hustrun. NK och DN har skrivit om boken med varm hand och i Finland har varenda svenskspråkig tidning recenserat den i positiva och fint analyserande ordalag: Hufvudstadsbladet, Åbo Underrättelser, Vasabladet (”… att läsa Svindlaren borde stå på alla blivande skådespelares att-läsa-lista”) och Bibliotekstjänst.  Av Svenska Litteratursällskapet fick Frej motta det ett fint stipendium för boken på självaste Runebergsdagen (var det Erik som ordnade detta?) den 5 februari 2011.

 

Den 23 mars detta spännande år, kommer Frej att intervjuas av den tidigare radiochefen Kerstin Grunnberg för SVT.  I förväg har han endast fått den sista frågan: Vem vill du skall läsa din bok?

 

Medan han grunnar på svaret tar jag mig friheten att tycka: Frej skriver om teatern, men boken är applicerbar på andra ’världar’, andra miljöer. Det märktes inte minst när jag ställde frågan ”Är boken svår att förstå?” till personer som är helt obekanta med livet bakom kulisserna. Nej, inte alls, fick jag till svar. Tvärtom! Den hade väckt frågor inom dem själva, om vad de egentligen gjort med sina liv, om de val de hade gjort. Många av oss är ’svindlare mot vår vilja’.

 

 

P.S. 1: Att Frejs uppsättning på Norrbottensteatern av Alan Ayckbourns ”Alla älskar Norman” (och inte ”…norrmän”, som en dam trodde – men så pågick ju också skid-VM just då) har rönt en otrolig uppskattning, har väl inte undgått någon. Lokaltidningarna, liksom DN och SvD, var översvallande i sin kritik. Se den!

 

 

P.S. 2: Med tacksamhet ser jag tillbaka på Gerda Anttis novell om ’ryggsäcken’, den som vi alla bär med oss, den som tynger ner, den som vi borde tömma. Ryggsäcken som är fylld av föräldrarnas krav på barnen att förverkliga deras drömmar och/eller kompensera deras egna förfelade liv. Min egen mor sa till mig i tonåren: ”Du skall bli allt jag inte blev!” (Att jag sedan bland annat fick fem utvecklande och roliga år inom NOAK var en belöning hon gladdes mycket åt.)

 


2011-03-11 Kommentarer(0)

NOAK Norrbottensakademien    e-post: sekreterare@noak.org    tel: 070-556 56 45